Av vild lera från marken vi står på kan du skapa egna krukor, kärl och andra föremål helt själv. Du behöver ingen keramikverkstad eller ugn, utan du kan bränna keramiken i ett stort öppet bål utomhus, precis som människor gjort i alla tider. Här beskriver jag hur jag, tillsammans med min ledarkollega Tove Stenqvist och våra kursdeltagare från sommarkursen Eld och lera, brände keramik i en så kallad gropbränning hösten 2026.
Ordlista med konstiga ord
Skröja: Att bränna keramiken lågt, men tillräckligt högt för att den ska omvandlas från lera till keramik, och inte lösas upp i vatten. Detta sker vid omkring 500 grader, och därefter blir det gradvis hårdare ju varmare det blir. Sintra: Att lerpartiklarna smält ihop och skapat ett hårt ogenomsläppligt gods, vid över 1000 grader. Lergods: Lågbränd keramik som inte sintrat helt Stengods: Sintrad keramik Oxiderad bränning: Att bränningen sker med stor tillgång till syre, vilket ger en ren och klar färg på godset, utan sotmärken. Reducerad bränning/reduktion: Att vid någon punkt i bränningen strypa syretillförseln till godset, vilket påverkar järnet i leran och därmed också den slutliga färgen. Svartbränning är en typ av reduktion, men det används även på andra sätt Svartbränning: Att tillsätta eller bränna organiskt material som sågspån i en syrefattig bränning, varvid kolpartiklar tränger in i godset och färgar det svart. Glättning: Att gnida lerföremålet med en len sten eller liknande, innan det torkat helt. Ytan blir högglänsande och påverkas ibland annorlunda av bränningen. Magring: Att blanda leran med ett material som inte krymper vid bränning, till exempel sand eller chamotte. Man kan också använda organiskt material men godset blir då ännu mer poröst
Kursen anordnades på Holma folkhögskola, och vi och deltagarna sågs där tre dagar i juni och formade föremål och lärde oss hur man processar och magrar sin egna vilda lera om man hittar sådan. Det var väldigt härliga dagar att djupdyka tillsammans ner i lerans värld. Kladdigt! Vi skulle ha bränt vår keramik redan i somras, så fort föremålen blivit torra nog. Men värmebölja och eldningsförbud satte stopp för det, och vi beslöt att istället boka in ett datum i september.
På bränningsdagen var vi på plats klockan 8 för att börja gräva. Gropen behöver inte vara särskilt djup, men det översta lagret med matjorden behöver grävas bort. Vi ville också prova att göra en djupare fördjupning på ett ställe, för att se om det går att göra en svartbränning (att godset blir svart av sot) och en oxiderad bränning (att godset inte blir sotigt utan terrakottafärgat, vitt, brunt eller vad nu leran har för egenskaper) samtidigt. När vi grävt färdigt, klätt insidan av gropen med stenar och hämtat ved (ett helt vedskjul med torr ved till vårt förfogande, lyyyx!) så började det regna lite. Det var svårt att tända, så vi väntade in uppehåll. Enligt prognosen skulle det klarna upp på eftermiddagen så vi var inte så oroliga.
Vi tände den första elden vid 11-tiden när det slutade regna. Det första steget i bränningen är denna för-eld, som syftar till att värma och torka ut marken. Skåne i september efter en veckas ihärdigt regn är blött! Och minsta lilla fukt kan ge sprängningar under bränningen, så vi fick elda på rejält – en stor låg eld i hela gropen. Gräsmattan runt om var blöt, men vi lade ut lite plåtar och tegelpannor och började även förvärma godset. Detta är en så kallad primitiv bränning (vi använder ingen el-ugn i något steg) så godset är bara torkat, inte skröjat. Det innebär en väldigt stor påfrestning för leran att värmas upp så snabbt som den gör i en gropbränning, och finns minsta lilla uns av fukt kvar i leran när man börjar brassa på, så får man sprängningar.
Förvärmningen av godset behöver därför göras mycket noga och under lång tid, så att allt det kemiskt bundna vattnet i leran försvinner. Vi vände och vred på föremålen runt eldgropen, tills för-elden hade slocknat och den värsta hettan la sig. Då kunde vi börja flytta föremålen ner i gropen, fortsätta vända dem så de blev jämnt varma, och succesivt flytta dem närmare mitten, allteftersom gropens kanter kyldes ner. En gång gick vi för snabbt fram, och fick några sprängningar när ångan ville ut för fort. Vi backade och väntade lite till innan vi fortsatte.
Efter några timmar kände vi att vi lyckats förvärma det mesta. Vi hade dock väldigt mycket föremål, över hundra olika kärl och figurer av varierande storlek och fason. Detta gjorde att vi fick dubbla rader vid förvärmningen, allt fick inte plats i inre cirkeln och det var svårt att hålla koll på att allt blivit ordentligt uppvärmt minst en gång. Dessutom hade vi en väldigt stor pjäs, och vi insåg att vi hade behövt förvärma den liggande, eftersom värmen inte nådde upp till den översta delen. Sen hade vi format ett gäng ”skyddsskärvor”, som vi skulle sätta upp runt keramiken för att skydda den mot plötsliga värmeväxlingar vid vinddrag och nedfallande vedträn. Dessa var stora och åbäkiga och då vi inte prioriterade att förvärma dem lika mycket som föremålen blev de lite slarvigt förvärmda.
För-elden hade nu helt brunnit ut. Vi flyttade några stenar till mitten av gropen. Dessa fungerar som ett slags galler som man staplar keramiken på, för att luft ska kunna strömma in underifrån. Det var lite som ett jättesvårt tetris att stapla föremålen. Vi satte den stora krukan i mitten upp och ner, med några skålar inuti, och satte större vaser och liknande runt om. Tyngt nederst och små och lättare saker ovanpå de tunga. Det blev som en pyramid med staplade föremål. Runt om dessa placerade vi skyddsskärvorna, men vi hade inte tillräckligt många för att att även täcka ovansidan av stapeln, vilket kanske varit optimalt.
Runt om stapeln placerade vi nu veden. Den ved vi hade att tillgå var lite i kortaste laget. Optimalt hade varit tunnare längre trän för att skapa ett tipiformat bål. Vi valde nu att ställa veden lutad mot stapeln i ungefär tre varv. Ovanpå la vi späntade lätta vedträn som var max 5 cm tjocka. Nu såg bålet ut som en stor vedtårta.
Klockan 15 tände vi bålet, på flera ställen runt ytterkanten, och inom 15 minuter hade vi en stor hettande brasa. Vi hörde en hel del poppande ljud och det är inget man vill höra i det här läget. Det brann fint i 40 minuter. Sedan började det sluta flamma och man kunde skymta en del av de yttersta föremålen. Nu kommer det stora beslutet. Har det kommit upp i temperatur? Om vi inte kommer tillräckligt högt omvandlas inte leran till keramik, så vi vill ha minst 600 grader C för att få användbara föremål, och helst över 800 grader. Vi var osäkra. På en del ställen såg vi att keramiken hade en lysande orange färg, vilket är det vi vill se. Men den mer avkylda keramiken på toppen var vi osäkra på, hade det blivit tillräckligt varmt på toppen.
Efter en del velande bestämde vi oss för att lägga på en omgång ved till, på den sidan där vinden legat på, eftersom den tenderar att bli kallare. Det är fruktansvärt varmt att närma sig brasan, så en del av veden la vi på med hjälp av en lång bräda. Man får inte börja kasta ved på bålet, utan allt måste ske försiktigt och kontrollerat. Såhär i efterhand så tror vi att det varken gjorde till eller från att lägga på mer ved, och den andra omgången var nog mer för själsro än temperatur. Men nu hade vi eldat färdigt och nu började den långa väntan på att allt skulle svalna.
Efter några timmar och lite pizza i magen kunde vi inte hålla oss längre utan petade bort skyddsskärvorna för att kunna se mer av föremålen. Det första vi kunde konstatera var att skyddsskärvorna hade fått rejält med sprängningar. Men det var ju inte så konstigt med tanke på den undermåliga förvärmningen av dessa. Även den stora höga krukan hade fått mycket sprängningar i den del som stuckit upp över glödbädden. Men det allra mesta kom ut helt! Och så mycket vackra färger och eldsmärken! Vi var lyriska över allt fint vi skapat. Sånt som vi kanske inte var så nöjda med sedan innan var plötsligt så himla fint. Sakta kunde vi med svetshandskar och tång börja plocka bort det yttersta lagret med föremål, och jobba oss in mot mitten. Varmt varmt!
Om lågbränt oglaserat lergods:
Eftersom en gropbränning sällan kommer upp i temperaturer över 900 grader så kommer föremålen du får ut vara mer eller mindre porösa. Sintra betyder att lerpartiklarna smälter ihop och alla mikroskopiska porer stängs, och det händer inte vid en bränning med såhär låg temperatur. Istället får vi ett gods med andra egenskaper, som du känner igen från terrakottakrukor: det suger upp och släpper igenom vätska, det kan spricka om det har sugit upp vatten och sedan utsätts för frost och det är skörare än sintrad keramik. Denna typ lämpar sig därför bra för innekrukor eller krukor som tas in på vintern, bevattningskärl, lergodskärl för matlagning på eld (klarar temperaturchock bättre än sintrat gods, och kan förseglas med fett eller stärkelse), groddbrickor, prydnadsföremål osv. Det lämpar sig mindre bra som temugg, blomstervas och krukor som ska stå ute året om.
När vi jobbar med vildlera som till exempel blålera så vet vi att den är en smältglad lera, som på snabb tid kan smälta ner till en glasartad massa vid temperaturer över 1000 grader. Vi strävar därför inte efter sintring när vi jobbar med vildlera, utan tar det onda med det goda när det gäller porositeten.
Vi hade ju vårt experiment med den djupare gropen också, som vi grävt alldeles i anslutning till centrum av det stora bålet. Vi ville se om det gick att svartbränna större föremål och utnyttja värmen från samma eld som det stora bålet. Såhär gick vi till väga: Efter förvärmningen la vi i en förvärmd tegelpanna i botten på gropen, som vi placerade några utvalda kärl och figurer på. Vi var oroliga att veden skulle rasa ner och skada keramiken, så vi bäddade in allt i sågspån, och staplade ved ovanpå så att den blev en del av det större bålet. Planen var att när allt brunnit ner och keramiken kommit upp i hög temperatur, så skulle vi ösa på mer sågspån och täcka med en plåt, och eventuellt även jord, för att helt strypa syretillförseln och skapa mycket kolpartiklar som skulle tränga in i godset och färga det svart.
Men när vi var vid den punkten då vi tänkt ösa på spånet, så ändrade vi oss. Vi hade trott att veden och spånet i gropen skulle brinna upp och blotta keramiken. Men nu såg vi att hela gropen var fylld med glöd, och att föremålen inte vid någon punkt hade kunnat skymtas. Då vi redan hällt i sågspån från början och vi misstänkte att inget syre nått ner i gropen, så hade vi hypotesen att godset redan färgats svart av reduktionen (syrebristen) och av kolpartiklarna från sågspånet vi lade ner från början. Alltså beslutade vi att inte göra något mer utan låta allt svalna, för att kunna plocka upp det ur gropen och se resultatet, i samband med att vi plockade ut godset ur vår keramikstapel från det stora bålet.
Ett annat experiment var att fylla små plåtburkar med mindre föremål som pärlor och små figurer, inbäddade i tjockt med sågspån. De plåtburkar som hade lock stängdes till, men det funkar också att ställa en vanlig hårt packad konservburk upp och ner på en sten. Plåtburkarna staplades in tillsammans med resten av föremålen i keramikstapeln. När keramiken brändes inne i burkarna skapades en syrefattig miljö, med extremt mycket kolpartiklar från sågspånet. Dessutom skapades ett högt tryck inne i de stängda burkarna som pressade in kolpartiklarna i godset, vilket gav ett absolut kolsvart resultat. De föremål som var glättade blev dessutom alldeles metallglänsande, vilket kan hända när trycket och värmen blir så högt att kolet sammanpressas till en grafitliknande struktur.
Trötta, varma, rökiga och glada kunde vi nu beskåda alla fantastiska föremål som kommit ut hela ur bränningen, och tillsammans sörja det som gått sönder. Stunden var laddad av nya erfarenheter, motivation att utforska mer och frågor och funderingar: Varför höll vissa föremål men inte andra? Vad beror färgskiftningar på? Hur ska vi stapla nästa gång?
Vi hade jobbat med både vit-, violett- och rödfärgande lera. Mycket hade vi köpt in för att ha något att jobba med på kursen, och en liten del var den vildlera vi bearbetat tillsammans. Gemensamt för all lera vi använde var att den var mycket magrad, ca 20-50 %. Chamotte är mald färdigbränd keramik som blandas med leran, och är det vanligaste magringsmedlet. Men även sand och organiskt material kan användas. Man magrar leran för att göra den mer motståndskraftig mot temperatursvängningar; eftersom magringsmedlet inte krymper minskar risken för sprickbildning.
Vår keramikstapel i det stora bålet var stor, hög och tätt packad. Det ledde till att syre inte kunde flöda fritt mellan föremålen, och ge en helt oxiderad bränning. Istället såg vi mycket spår av reduktion i form av ojämn färgning och eldsmärken. För många var detta det eftertraktade; att man ser att keramiken är bränd i levande eld, och att elden i sig själv ger en fantastisk dekor. Men för de föremål som var rikt dekorerade hade en kraftigare oxidering varit att föredra, då en del mönster täcktes över av sotmärken.
Keramiken i den djupare gropen fick en mörk djup chokladbrun färg. Den var inte alls lika svart som det vi svartbrände i plåtburkarna. Det vi gjort var egentligen inte en svartbränning där sot tränger in i godset, utan en mild reduktion av syre, som får järnet som färgar leran röd att bete sig annorlunda och dra mer åt svart. En del sot hade också varit med i leken vilket gav levande ytor. Detta är absolut något att experimentera mer med.
När jag kom hem med mina fina föremål på kvällen återstod det ultimata testet: Hade vi kommit upp i tillräckligt hög temperatur. Att keramiken bytt färg från grå till röd skvallrade om att det gått bra. Men föremålen av vitbrännande lera och de svarta föremålen kunde jag inte vara lika säker på. Jag har tidigare varit med om att någon fläck på till exempel en skål inte riktigt kommit upp i temperatur, så bäst att testa allt. Jag sänkte ner föremålen ett efter ett i en skål med vatten. Håller de för denna behandling så har de skröjat och klarat testet. Det kan nästan fräsa till när man sänker ner dem på grund av att de börjar suga åt sig vatten och släppa från sig luft, men det är som det ska. På så sätt kan man också få ett hum om hur poröst det faktiskt blev: suger det upp mycket, och finns det några föremål som verkar suga mindre? Kanske har du använt olika leror och de kan ha olika egenskaper på den punkten.
Att så mycket höll i bränningen, att vi fick så fint resultat och att det blev en så fin gemenskap gör att vi gärna vill fortsätta utforska vildlera och vilda bränningsmetoder tillsammans, både genom framtida kurser, men gärna också genom ett nätverk av intresserade som vill göra bränningar och bearbeta lera tillsammans. En stor bränning kräver mycket ved, och det är verkligen fördelaktigt att gå ihop för att dela på kostnad och arbete (även om mängden föremål kunde varit hälften så stor för bättre hanterbarhet, såhär i backspegeln). Ta gärna kontakt om du som jag brinner för vildlera och är intresserad av att vara med på kurs, gemensam bränning i Skåne eller liknande.
På grund av mycket spam har jag fått stänga av min kommentarsfunktion, men kontakta mig gärna via formuläret nedan:
