För några veckor sedan var jag iväg igen några dagar. Jag lånar vänners hus när de är bortresta och tar med mig min tavla. Den som jag jobbat med i flera år nu. Inte för att det egentligen skulle behöva ta så lång tid kanske men för att den behöver lugn, tystnad, fokus, ensamhet. Dessa saker finns inte direkt i överflöd i mitt liv just nu. Med barn, jobb, odling, gård och djur blir det inte många stunder över till det egna skapandet. Det som jag gör bara för att det vill komma ur mig.
Det är faktiskt väldigt stor skillnad att skapa på uppdrag av någon annan och att skapa fritt ur mina egna idéer. Som illustratör jobbar jag mest med andras idéer, och måste hela tiden förhålla mig till kundens önskemål, som kan vara mer eller mindre specifika. Resultatet kan bli väldigt bra om samarbetet funkar, flera andra par ögon som ser andra saker än jag. Jag får anvisningar, gör skisser, tar emot feedback, ändrar, och levererar en produkt som kunden förhoppningsvis är nöjd med. Ganska stelt och kanske inte det de flesta föreställer sig när de tänker på ett kreativt yrke.
När jag skapar fritt så är processen helt annorlunda. Idéer, fantasier, bilder och visioner ur mitt inre blir plötsligt det viktigaste. Det är dem jag sedan måste försöka göra rättvisa i skapandet, försöka fånga dem i en fysisk form som lever upp till det de vill säga. Som att idéerna är mina uppdragsgivare 🙂 Som att jag, idéerna och materialen är en liten arbetsgrupp som ska försöka komma överens om ett slutresultat som alla är nöjda med.
På köksbordet hos bortresta vänner finns det plats att breda ut sig. Detta blir min största akvarell hittills.
Motivet med björnen som vilar med sina ungar under en kakelugn kom till mig när jag var gravid med mitt sista barn. Jag drogs till björnar och läste att deras kroppar kan återabsorbera foster som de inte har nog med energi till. Om de är dräktiga men för magra när de går i ide så utvecklas inga nya ungar. Som en kroppens visdom. Är de däremot feta och vid god hälsa så fortsätter ungarna att växa i magen, och föds mitt i smällkalla vintern i idet. De diar sin sovande mamma i idet fram till våren. Det blev något slags tröst för mig. Jag mådde inte bra under första halvan av min graviditet och kände det som att min kropp inte var en bra plats för min lilla unge. Så full av mörker och kaos och smärta. Men trots att jag inte är någon björn så var det som att jag fick styrka av berättelsen: att känna att min kropp ändå visste vad den gjorde. Att jag var ett tryggt ide och att mörker och vildhet är min natur. Att det var som det skulle. Och det var det också, för jag tog mig ur den episoden med ny styrka. Det blev vår igen och mina ungar är så oändligt älskade, starka och friska.
Tavlan är en hyllning till kvinnors liv. Vi ger liv med vårt eget liv som insats. Våra kroppar förändras i ett ständigt tidvatten. Vi behöver ta beslut som gäller liv och död. Tänk att samla alla kvinnotårar, både de som gråtits av glädje och de som gråtits av sorg. Det är havet. Tänk att samla all kvinnors smärta. Det skulle bli en mäktig storm.
