Här plockar jag bort taggtrådsstängsel från grannens gärde. Skräpplockning är aktivism!
Jag har aldrig kunnat vara en aktivist riktigt, fast jag nog har försökt. Jag är alldeles för fladderhjärtig och introvert. Att vara på resande fot ger mig magknip, folkmassor gör mig svettig och det värsta jag vet är om någon skäller på mig. Jag vill mest vara hemma liksom. Men det senaste året har jag hittat min slags aktivism. Den grundar sig i relation med platsen och ett ansvar för det jag bryr mig om.
Det ”att bry sig om” är en väldigt stark kraft. Det gör något med oss. Många gånger vågar vi inte bry oss om. För konsekvenserna och ansvaret som kommer med att bry sig är så djupgående. Jag vill våga bry mig. Våga känna hur viktigt något är. Min plats, alla platser, alla varelser som bebor dem. Alla viktiga relationer och mellanmänsklighet. Att våga bry mig om mig själv. Våga bry mig om jorden.
Förändring kan börja i sorg. Att våga gå till platsen inombords där det gör som mest ont. Där det som händer i vår värld berör mig. Där alla rapporter om miljöförstöring, exploatering och sociala orättvisor har stoppats undan inom mig. För jag behöver stänga av ibland, scrolla vidare, vända blad i tidningen eller bara blunda. Men det betyder inte att informationen runnit av mig. Att jag glömt vad jag sett. Även om jag gärna vill glömma. Och den där platsen inom en där allt det hemska bor, dit vill man inte gärna gå. Men ibland kommer en maning, inifrån eller utifrån, att vara med det mörka en stund. Att tillåta sig att sörja att vi lever i ”The Wasteland”, som Sharon Blackie så insiktsfullt beskriver i sin bok If Women Rose Rooted, och som varit en stor inspiration för mig i vinter. Jag lär mig mer och mer att låta smärtan flöda igenom mig istället för att sätta på locket.
Ur denna sorg föddes en kamplusta. Och en insikt om vad jag kan göra. Vad som är viktigt. Jag bestämde mig för att åta mig uppgiften att bli Platsens värnare. Någon kanske tycker det låter lite högtravande och det är det kanske också. Det är lättare att knyta näven i fickan än att artikulera en vision. Någon kan ju skratta åt en. Men låt dem skratta då. Jag kommer fortsätta ändå.
Vad gör en Platsens värnare då? Lyssnar, först och främst! Ser och känner. Min drivkraft kommer inte från andrahandsinformation, utan den väcks när jag med mina egna ögon ser jorden utarmas, sjöarna övergöds, skogen skövlas, våtmarkerna utdikas, hagmarkerna nedskräpas, boskapen plågas och människorna sönderstressas. Våga se det som pågår rakt framför våra ögon! Jag behöver inte en dagstidning för att fatta att något är galet.
Så jag plockar skräp. Tar bort taggtråden. Proppar igen mina täckdiken och drömmer om en värld där vattnet flödar fritt. Rensar runt ängsvädden. Cyklar på min cykel. Äter mina nässlor. Låter barnen bli lika vilda som tistlarna. Lägger mig på marken och lyssnar utåt. Och inåt. Det är inte så mycket, och jag önskar jag kunde göra mer. Men jag är bara en liten människa som fått ansvar för en liten plätt här på jorden under en liten liten tid. Platsens värnare är ett sätt att ta hand om det. Så gott det nu går.
Kommentarer
Det låter underbart att hitta fram till sin kamplusta, jag fastnar liksom i sorgefasen och har svårt att komma vidare därifrån. Blir passiviserad och ägnar mig åt strutsmetoden istället. För mig på senaste tiden har det mest handlat om barnen i Gaza, det låter klyschigt men sedan jag själv blev mamma klarade jag inte av att ta in det. Jag vill bara ta hand om alla små (pojk)barn i hela världen och se till att de har det bra. Jag får leta vidare i mitt inre efter kamplustan, om du har några boktips på vägen let me know. Kram
Underbart är nog inte rätt ord. Sorgen finns där som en ständig följeslagare men ibland kan den koncentreras och leda till handling. Det är lätt att fastna i att jag måste göra allt. Det går ju inte och då fastnar jag i ingenting. Men egentligen tänker jag att om jag kan låta den där sorgen bo i mig och om jag kan låta andra se den så är bara det en radikal handling. Att inte låtsas som att jag står ut med det som ingen någonsin borde stå ut med. Som att barnen i Gaza dör. Att visa att det gör ont i mig är viktigt. Öppna känslor kan vara en motpol till krigets känslokyla. Women who roose rooted fick mig att känna väldigt mycket sorg, så på det sättet var den jobbig, men den pekade också ut en riktning för mig, talade om hur jag kan göra smärtan till en styrka.
Fint att du läser och svarar 🙂