I förra inlägget skrev jag lite om hur vilda vattenflöden i form av källor, våtmarker, bäckar och floder har gått från att ses som något livgivande till att reduceras till något som vi vill bli av med eller förändra så de passar in i våra effektiviserade system. På senare år har det uppmärksammats allt mer hur dikning, torvtäkt och uträtning av vattendrag är otroligt destruktivt för både klimatet och den biologiska mångfalden. Dessutom skulle jag vilja lägga till den negativa påverkan det har på människors relation till marken. När vattnet blir osynligt förstår vi inte längre den roll det spelar. Det normala är torra marker, och när det är blött kallar vi det för vattensjukt.
Jag har känt ett starkt kall de senaste månaderna att förändra detta missförhållande på min lilla bit av jorden. En plats där jag faktiskt har lite makt. Där jag faktiskt kan förändra något på riktigt. Om jag kan återskapa de vattenflöden som rann fritt genom min mark på 1700-talet och som gjort så sedan istidens slut, så ska jag banne mig försöka!
Jag bor på en jordbruksfastighet på 8 hektar i mitten av Skåne. Marken består av en del åkermark, en del betesmark, en del skog och en liten del våtmark. En del av åkermarken är dikad med ett täckdike. Det innebär att man lagt ner rör under jorden som leder vattnet vidare. Ungefär i mitten av marken kommer vattnet ut i ett öppet djupt rakt dike, och rinner ut i ett dike i ett granplantage intill.
Vatten kommer in på vår mark dels från ett täckdike ovanför oss, som avvattnar området runt en liten sjö. Dels från en bäck som rinner genom det intilliggande naturreservatet och ner i vårt täckdike. Dessutom har vi just upptäckt att det finns en källa som rinner upp i ett av våra diken. En källa är alltså en plats där grundvattnet pressas upp till marknivån. Min glädje var ärligt talat obeskrivlig när jag förstod att vi har en källa att vårda.
Vår röda källa. Det röda slammet bildas av järnälskande bakterier.
Än så länge är återställningsplanerna just bara planer. Men sakta men säkert och steg för steg blir det tydligare hur vi kan göra för att leda upp vattnet till marknivå igen och skapa förutsättningar för slingrande bäckar att åter igen sätta sitt märke på skogs- och betesmark. Med igenproppade täckdiken kommer också marken bli mer blöt generellt, och vi förväntar oss att den gamla våtmarken som syns på kartor från 1700-talet (men nu för en tynande tillvaro) kommer att breda ut sig till sin dubbla storlek.
Jag inser mer och mer kraften i att knyta an till en plats. Sin egen plats. Vare sig det är något du äger själv eller omgivningarna där du lever. Att ingå i en djup relation med marken skapar både stor kärlek och stor sorg. Kärlek till allt obändigt liv och jorden som föder det. Sorg för de djupa såren som vi människor orsakat och fortsätter att orsaka. Kärlek för allt marken ger. Och sorg för allt vi tar utan att ens känna tacksamhet.
Arbetet med och relationen till vår mark har bara börjat. Än finns det så mycket jag inte förstår om den här platsen. Dess historia och alla som bebor den. Antagligen är mitt liv för kort för att räcka till till att förstå alla samband. Men jag är säker på att alla platser har en röst. Så det gäller att öppna öronen och framförallt hjärtat. Lyssna på platsen, så kanske den berättar vad den vill ha hjälp med. Vad den varit med om. Vad den längtar efter. Och det gäller att samla mod. Mod att utöva min makt, att skrida till handling och att våga vara en röst för jorden.
Lämna ett svar