Jag tänker på vatten. På vår relation till markens flöden. Till källor, våtmarker, bäckar, floder, älvar, åar, dammar, sjöar och hav. På hur den relationen har ändrats i vår kultur. För några hundra år sedan sågs vatten i marken som något livgivande. Våtmarker var de bästa slåtterängarna, och våra förfäder fyllde ladorna med hö för att klara vintern. I forntiden sades gudinnan Friggs hus ligga i ett kärr, Fensalarna.
Under 1800- och 1900-talen kom den stora dikningsivern över våra förföräldrar. Vattendrag rätades ut. Marker som dittills inte kunnat plöjas dikades ur för att skapa mer åkermark. Mossar dikades ur för skogsbruket. På min släktgård i Västergötland dikade de till och med i skogen för att det skulle bli mildare frost. Behöver jag påpeka att det inte fungerade?
Källkulter var inte ovanliga förr. Här omkring i Höör där jag bor finns det flera kända heliga källor som ”försvunnit”. Lerbäckskillan i Höör är ett exempel. Utanför Munkarps by som är min närmsta by fanns St Agnes källa Läs mer här. Den är numera dränerad och en åker… Nog kan man misstänka att det finns en del religionspolitiska spel med i försummandet av dessa vatten. Källor där människor offrade till gudarna omvandlades till kultplatser för kristna helgon. Men helgonkulten passade inte efter reformationen och det verkar inte som någon protesterade när dessa heliga platser demolerades och försvann.
I nästa inlägg skriver jag om mitt eget arbete här på vår mark med att restaurera och återskapa naturliga flöden. Vi ses!
